Bristande tillgång till cancerrehabilitering skapar ojämlikhet i hälsa och ökade kostnader för samhället. Det skriver företrädare för patientföreningar och fack- och yrkesförbund.
Trots att fler idag överlever eller lever länge med cancer har många svårt att få vardagen att fungera, skriver artikelförfattarna. Bild: Mark Humphrey
Konsekvenserna av en cancersjukdom varierar stort beroende på diagnos och behandlingsalternativ, men också på individuella förutsättningar och livssituationer. Tillgång till multiprofessionella team som arbetar personcentrerat med rehabilitering – utgår från varje persons speciella förmågor, behov och förutsättningar – är avgörande för att liv som räddas också ska kunna levas.
Trots att fler idag överlever eller lever länge med cancer har många svårt att få vardagen att fungera.
Med fler överlevare ökar behovet av rehabilitering – insatser som idag för många lyser med sin frånvaro.
Cancerrehabilitering handlar om att förebygga och reducera följderna av cancersjukdom och därigenom främja människors livskvalitet. Det kan handla om stöd för att orka vara en närvarande förälder, hitta en meningsfull fritid, att återgå till eller få ett arbete eller ha ett fungerande sexliv.
Annons
Det finns inte en modell som funkar för alla när det kommer till cancerrehabilitering. För att hälso- och sjukvården ska kunna erbjuda det stöd som behövs krävs samverkan mellan många olika yrkesgrupper och olika sorters kompetens.
Långt ifrån alla får den habilitering de behöver – trots att det är en lagstadgad skyldighet. Tillgången varierar stort mellan landets regioner, liksom innehållet i de insatser som erbjuds. Tillgången till olika yrkesgrupper är inte heller anpassad utifrån behovet och varierar mellan olika regioner. Dessutom saknas ofta regelbundna bedömningar av rehabiliteringsbehovet.
Många patienter anser att de får för lite information om vilka insatser de kan ta del av. Några ges möjlighet till rehabilitering via fonder, stiftelser och organisationer, men behovet är mycket större än det som kan erbjudas i verksamheter finansierande genom insamlingar och donationer.
Ett problem är också att det sker för lite forskning i hälso- och sjukvården samt att det i hög utsträckning saknas uppföljning kring kvaliteten på rehabiliteringen. Det medför att det finns en osäkerhet kring vilken effekt olika insatser har. Dock är rehabilitering hälsoekonomiskt lönsamt och därmed en vinst för såväl enskilda personer och deras anhöriga som samhället i stort.
I jämförelse med andra diagnoser är cancer ett område där den nationella styrningen kommit långt. Det arbete som bedrivs inom Regionala cancercentrum, RCC, lyfts ofta fram som ett föregångsexempel i den nationella kunskapsstyrningen. Det finns ett nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering liksom standardiserade vårdförlopp för ett 30-tal olika cancerdiagnoser. Trots det sker alldeles för lite i landets regioner.
Annons
I somras fick Socialstyrelsen regeringens uppdrag att stärka cancerrehabiliteringen genom att bland annat genomföra en nationell kartläggning, samt främja kvalitetsuppföljning. Det är bra, men det finns ingen anledning för regionerna att vänta på en utredning som vi redan vet svaret på. För att både minska mänskligt lidande och använda samhällets resurser på ett mer hållbart sätt är det avgörande att rehabilitering av cancer prioriteras. Sker det inte någon cancerrehabilitering innebär det inte en besparing – tvärtom.
Bristande tillgång till cancerrehabilitering skapar ojämlikhet i hälsa och ökade kostnader för samhället. Vi uppmanar därför politiker och beslutsfattare i landets regioner att säkerställa:
• Att tillräckliga resurser avsätts för att möta det behov av rehabilitering som finns.
• Att de insatser som erbjuds är tillgängliga och används av alla patientgrupper, oavsett ålder, kön och socioekonomiska förutsättningar.
• Att kunskap och information om cancerrehabilitering sprids på ett ändamålsenligt sätt till patienter och närstående.
• Att de yrkesgrupper som krävs för att den nationella kunskapsstyrningen ska kunna följas finns tillgängliga i tillräcklig utsträckning.
• Att samarbetet mellan hälso- och sjukvården och civilsamhället främjas.
• Att forskning och kvalitetsuppföljning om cancerrehabilitering främjas.
SKRIBENTERNA
Margareta Haag, ordförande för Nätverket mot cancer
Ida Kåhlin, förbundsordförande för Sveriges arbetsterapeuter
Therese Leijon, generalsekreterare för Ung cancer
Annons
Kjell Olsson, ordförande för Dietisternas riksförbund
Kristina Taylor, förbundsordförande för Psykologförbundet
Pia Watkinson, generalsekreterare för Cancerrehabfonden
Cecilia Winberg, förbundsordförande för Fysioterapeuterna
Kerstin Wiström, ordförande för Logopedförbundet