Artikel från Dagens Medicin | 3 februari 2023
Vi måste sluta slösa värdefulla vårdpengar på att komponera nytt. Sverige bör tydligare stärka och integrera rehabilitering i hela vårdprocessen – och över diagnosgränserna. Ett steg är att sluta dubbelproducera rehabiliteringsmaterial och bättre koordinera allt det fina som redan görs över hela vårt land, inom alla sjukdomsfält.
Cancervården är eftersatt då det gäller rehabilitering. Tidig upptäckt, precisionsmediciner och bättre behandlingar har lett till att sju av tio som i dag får cancerbesked överlever. De lever också längre än cancerpatienter för bara tio år sedan. Många dock med ändrade förutsättningar. Det kräver rehabilitering.
Redan vid diagnos ska cancerrehabilitering påbörjas: prehabilitering inför kirurgi, fysiskt och mentalt stöd både under och efter behandlingstiden. Med det upplägget får vi de allt fler cancerdrabbade snabbare och mera skonsamt aktiva igen. Det här kräver, utöver ökad insikt om cancerrehabilitering på våra specialistenheter, också en primärvård med kunskap och resurser att rehabilitera.
De insatser som jobbar för att specialist- och primärvården ska spela samma stämma bör utökas. Att investera i cancerrehabilitering är en av lösningarna på våra samhälleliga problem. Bortsett från att rehabiliteringen ökar det humanistiska kapitalet når fler cancerpatienter tillbaka till arbetslivet, där det skapas ekonomiskt kapital. Ökad livskvalitet för cancerdrabbade leder till minskade vårdkostnader för samhället.
Målet med rehabilitering är att stärka individer på vägen tillbaka till ett aktivt liv, ofta med förändrade förmågor fysiskt och mentalt. Det är hög tid att normalisera rehabiliteringen och se den som en del av vården, inte bara som konsultering om det råkar finnas lite extra pengar.
Ja, det är en överdrift. Att få cancerrehabilitering är en lagstadgad rättighet som regleras i kapitel 8, paragraf 7 i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30). Sedan 2014 finns ett nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering. Men införandet varierar stort mellan regionerna.
Sveriges Kommuner och Regioners, SKR, sammanställning visar att det finns drygt 420 digitala vårdprogram på tjänsten Stöd och behandling, SOB. Den har alla regioner tillgång till. Hos 1177 och Regionala cancercentrum i samverkan, RCC, kan både patienter och vårdprofessioner hitta kunskap och inspiration till rehabilitering. Men då diagnoserna är många och förmågorna olika krävs rehabiliteringsspecifika program som når alla.
Det fina i kråksången är att eldsjälar ute i Sveriges 21 regioner producerar mängder av ändamålsenliga stödprogram för rehabilitering. Dessa används alltför ofta enbart inom den egna enheten.
Orsakerna är flera. Programmet kan vara anpassat för regelverk i den egna regionen. Har du gjort ett program är du ansvarig för uppdateringar, vilket tar resurser. Dessutom tar delningen tid från patienterna, då rehabpersonal ska utbilda andra regioner i sitt program. Immateriella rättigheter är juridiskt knixiga och det upplevs som riskabelt att sprida sitt material. Det här gör att det regionalt skapas rehabiliteringsgrepp som redan finns. Förträffligt material bör okomplicerat kunna användas över diagnos- och regiongränser. Materialet bör vara lätt att hitta. En grannlaga uppgift för den som tilldelas uppdraget att koordinera.
Vi önskar att alla, från den enskilde inom rehabprofessionen till de högsta beslutande tjänstemännen och politikerna, bidrar till spridningen. Lyfter vi cancerrehabiliteringen lyfter vi folkhälsan.
Som representant för elva patientföreningar vill Nätverket mot cancer inte längre spela ett litet instruments tredje stämma: Vi höjer rösten för ett utvidgat engagemang och ett smidigare regelverk kring delning av rehabmaterial. Vem av dem som sitter på resurserna tar taktpinnen för cancerrehabiliteringen?
Rehabilitering bekostas av samhället. Oberoende av var i landet du bor, eller vad du behöver rehab för, ska det material som producerats med skattepengar finnas tillgängligt för alla.
Margareta Haag, ordförande, Nätverket mot cancer